1. Hur reagerade ni när ni fick reda på att er barn fick diagnosen?
Det var skönt. Visste det och ville mest säga ”det var ju det jag sa! Hjälp oss nu då!! Lös det här!”
2. När började ni märka att er barn var sjuk?
Jag noterade ganska tidigt att min dotter hade ett förändrat beteende, nästan omedelbart. Men att hon var så sjuk det var svårare att förstå. Anorexia är en lurig sjukdom. Den smyger sig in och sen är den där med hela sin kraft och manipulerar.
3. Hur påverkade barnets ätstörningar er?
Anorexia tar all kraft och all energi från anhöriga. Mitt största fokus var att min dotter skulle bli frisk. Jag googlade nätterna igenom, läste allt jag kom över om sjukdomen, jag grät och skrek med mina vänner och var så förtvivlad en mamma kan vara över att inte nå ändå fram till sitt älskade barn. Vårt andra barn tassade på tå och anpassade sig och var också orolig och ledsen.
4. Kunde ni märka att barnet förändrades i det sociala livet när barnet fick
sin ätstörning?
Dottern fick sämre självkänsla och hade svårare att umgås med sina vänner. Hon tyckte inte att hon dög, hade ju även sämre ork. Hon kunde ju inte vara med lika mycket. Dessutom är mycket socialt umgänge kring mat, vilket ju är en person med anorexias största fobi. Det gör det även det svårare att umgås och göra saker med andra. Anorexia är en elak jävel och viskade saker i min dotters öra, som tex du är ful och tråkig, klart ingen vill vara med dig! Anorexia ville ha min dotter för sig själv. Det fick hon inte dock, men hon gjorde allt för att ha henne i fred.
5. Hur förändrades er relation med er barn när barnet fick sin
ätstörning?
Det är svårt att säga. Klart är att vi kunde inte längre lita på henne, utan hade koll hela tiden. I efterhand tycker jag att vi kommit varandra otroligt nära. Vi var nog det hela tiden, det var därför det var så jobbigt när hon var sjuk. Varje ångest kändes i mig också.
6. Hur förändrades barnets tankar kring mat?
Från att alltid haft en sund relation till mat och blev det kontrollerat och tvångsmässigt.
7. Visste ni mycket om ätstörningar innan barnet fick diagnosen?
Nej, det gör nog ingen. Att leva nära en ätstörning är svårt. I mitt tycke är det som vilket annat beroende som helst och går att jämföra med t ex drogberoende eller alkoholism (fast tvärtom, stället för att ta bort drogen måste du lägga till. Det är svårare!) Familjen påverkas på samma sätt och man blir medberoende, vilket gör det svårt att se klart och vad som är rätt och fel.
8. Vad gjorde ni för att hjälpa er barn?
Allt jag kunde. Jag läste allt som fanns att läsa, bloggade, hade kontakt med andra föräldrar, tog kontakt med sjukvården, jobbade deltid och satsade allt på att hon skulle bli frisk! Ställde krav och var i slutänden benhård, vilket gjorde väldigt ont i mig själv. Men det var enda vägen ut ur sjukdomen. Min fd man och jag samarbetade och hade samma syn. Vi stöttade varandra när det var jobbigt och vi kände oss maktlösa. Utan honom hade det varit svårt!
9. Vad vill ni hälsa till anhöriga till drabbade?
Se till att få all hjälp du kan få. Anorexia är inget man klarar ensam, det är svårt. Nånstans måste man få hjälp. Ta hjälp på en ätstörningsklinik. De är vana sjukdomen och har sett den i många former. Alla är olika, därför är det svårt att utgå från hur någon annan gjort.
10. Är det något annat som ni vill säga när det gäller ätstörningar?
Det är en vidrig sjukdom och mycket svår att hantera och bli frisk från. Många föräldrar gör allt rätt och det hjälper inte iaf!
Senaste kommentarer