Visst behöver Sverige debatten om träningshets!

20 04 2015

Länge sedan jag skrev ett inlägg nu. Förhoppningsvis har jag inga följare kvar ;) Med det menar jag att många som följde mig för några år sedan och som var trogna läsare, också hade barn med anorexia eller andra ätstörningar. Jag hoppas ni har annat att göra idag och att era barn är friska och mår bra. All kärlek till er!

Vår väg har varit både rak och krokig och jag bloggar inte längre om ätstörningar. Men som i mitt förra inlägg så kommer ibland en artikel som är värd att delas…

Sällsynt bra skriver Lisa Jisei i sitt debattinlägg i tidningen metro, ”Den som bara tränar tre gånger i veckan har inget att komma med” Som vanligt på den här typen av inlägg i debatten så väller kommentarerna in, en hel del med starka åsikter som förstås inte har en aning om vad de talar, i alla fall inte när det gäller sjukdomen ortorexi. Sen naturligtvis många fina, bra kommentarer också. Och de som försvarar och anklagar. Jag misstänker att det är de som är i riskzonen att ramla dit eller värre ändå, redan är där.

Lisa säger att hon ser besvikelsen i ögonen på de anhöriga när hon trillar dit igen. Lisa, jag är inte säker på att det är besvikelse du ser. Jag tror att det du ser är skräck! Skräcken över att som anhörig eller vän inte orka kämpa så mycket som krävs, och även om man nånstans vet att man ska klara det, så finns skräcken över att den tuffa resa och ofta maktlösa kamp, man behöver göra för att stötta den man älskar att återta kontrollen.

De flesta vill förstås träna och må bra, och får en kick när de överträffar sig själva i mängd, styrka etc. Somliga tränar för att följa kropps- och skönhetsideal. För vissa handlar det bara om att bli av med den ångest som finns i kroppen. Men när passeras gränsen från det hälsosamma till det alldeles ohälsosamma och överdrivna? Är det kanske när träningen tar över ditt liv? När det enda du tänker på är ditt nästa träningspass. När du undviker alla sammanhang som förhindrar dig att träna. När du aldrig känner dig nöjd hur mycket tid du än lägger på din träning. Ja, då är det nog så att gränsen är passerad. Är du där?

”Sverige behöver inte en debatt om farorna med träning och hälsosam kost”, sägs det. Jo, det gör vi. Nu. avslutar Lisa Jesei sitt debattinlägg. Jag är benägen att hålla med. Visst behöver Sverige debatten.

 

 

 





Anorexi, Bulimi, Ätstörning UNS…

18 08 2012

Försöker av och till länka till artiklar som jag stöter på, på nätet. Läste DN häromveckan och stötte på Ätstörningen sitter inte i mindjemåttet, (bara ibland…)

”Forskningen visar att den stora majoriteten av ätstörda människor varken är avmagrade eller supersmala. Tvärtom är de betydligt oftare normal- eller överviktiga.”
För er föräldrar som vet att något är fel, men gömmer er bakom att det inte finns någon extrem viktnedgång, kan det vara värt att fundera en stund och söka hjälp där det finns att få… Lita på magkänslan, misstänker du att något är fel så är det det!

Kvinnan i artikeln var sjuk i 25 år. Ingen ska väl behöva ha det så…? Det ska gudarna veta att även många med just Anorexi, som vi drabbats av, lever med sjukdomen i åratal. Det är med sorg i hjärtat jag ser, läser och hör alla dessa flickor, unga kvinnor och damer berätta… Och även om hjälpen inte alltid finns så är det är bättre nu. Bättre hjälp finns att få och bättre kunskap kring sjukdomen, inte överallt (ännu) men det rör sig i rätt riktning. Det är bra, för det är inte så lätt att bli frisk. Men det går, det är jag 100% övertygad om.

Ibland är vägen lite krokig, så även vår…
Ni som följt mig länge vet att jag brukar säga att miss Ana bara väntar på en chans att ta sig in genom dörren, och det gäller att ha en vakt som motar ut. Under våren gläntade vi lite för mycket på dörren och vips så smet hon in igen. När stress och press i skolan ökade, ökade även kontrollbehovet och dottern tog till det hon kan djävligt bra, att minska matintaget… och ett återfall var ett faktum.
Som tur är är det ingen av oss som vill gå igenom hela förloppet en gång till och nu kämpar vi och försöker komma på banan igen. Vi är tillbaka och väger  på ÄS, det är en trygghet. Och vet ni, det går ganska bra ändå…

Dottern svälter sig inte, hjärnan fungerar därmed och det går att resonera om det. Dottern vet också, att det livet man får tillsammans med miss Ana, det är inget liv. Det är ett helvete.





Utskrivna!

2 04 2012

En liten uppdatering tänkte jag var på sin plats… I februari blev vi utskrivna ifrån ätstörningsenheten, nästan tre år efter att sjukdomen kom och två år efter vändpunkten. Det känns fint!
Vi har kämpat hårt för att nå dit vi är nu. Min dotter är en hjältinna❤ och jag är oerhört stolt över henne!

Är vi friska nu då? Nja, jag vet inte. Det är svårt att säga 100%, det törs jag inte. Miss Anorexia som nu har flyttat ut, knackar på lite då och då, för att se om det finns en dörr öppen att ta sig in genom. Än så länge gör det inte det, och hon får vända i dörren. Varje gång. Det är skönt, så skönt.

Det tar år att bli frisk, men det går!
Det går, hör ni det alla ni där ute!

kram





2011 Blog Summary

3 01 2012

Liksom förra året publicerar jag den årliga statistiken som man så vackert får sammanställd om man är en wordpressanvändare!🙂
Bortser man från statistiken och tänker själv så blev året riktigt bra! Alla friska och glada, bättre kan det ju inte vara!
Tack alla ni som läst och följt min blogg under året!

Here’s an excerpt:

A New York City subway train holds 1,200 people. This blog was viewed about 7 800 times in 2011. If it were a NYC subway train, it would take about 7 trips to carry that many people.

Click here to see the complete report.





Svar på intervjufrågor!

26 12 2011

 

1. Hur reagerade ni när ni fick reda på att er barn fick diagnosen?
Det var skönt. Visste det och ville mest säga ”det var ju det jag sa! Hjälp oss nu då!! Lös det här!”
2. När började ni märka att er barn var sjuk?
Jag noterade ganska tidigt att min dotter hade ett förändrat beteende, nästan omedelbart. Men att hon var så sjuk det var svårare att förstå. Anorexia är en lurig sjukdom. Den smyger sig in och sen är den där med hela sin kraft och manipulerar. 
3. Hur påverkade barnets ätstörningar er?
Anorexia tar all kraft och all energi från anhöriga. Mitt största fokus var att min dotter skulle bli frisk. Jag googlade nätterna igenom, läste allt jag kom över om sjukdomen, jag grät och skrek med mina vänner och var så förtvivlad en mamma kan vara över att inte nå ändå fram till sitt älskade barn. Vårt andra barn tassade på tå och anpassade sig och var också orolig och ledsen. 
4. Kunde ni märka att barnet förändrades i det sociala livet när barnet fick
sin ätstörning?
Dottern fick sämre självkänsla och hade svårare att umgås med sina vänner. Hon tyckte inte att hon dög, hade ju även sämre ork. Hon kunde ju inte vara med lika mycket. Dessutom är mycket socialt umgänge kring mat, vilket ju är en person med anorexias största fobi. Det gör det även det svårare att umgås och göra saker med andra. Anorexia är en elak jävel och viskade saker i min dotters öra, som tex du är ful och tråkig, klart ingen vill vara med dig! Anorexia ville ha min dotter för sig själv. Det fick hon inte dock, men hon gjorde allt för att ha henne i fred.
5. Hur förändrades er relation med er barn när barnet fick sin
ätstörning?
Det är svårt att säga. Klart är att vi kunde inte längre lita på henne, utan hade koll hela tiden. I efterhand tycker jag att vi kommit varandra otroligt nära. Vi var nog det hela tiden, det var därför det var så jobbigt när hon var sjuk. Varje ångest kändes i mig också.
6. Hur förändrades barnets tankar kring mat?
Från att alltid haft en sund relation till mat och blev det kontrollerat och tvångsmässigt. 
7. Visste ni mycket om ätstörningar innan barnet fick diagnosen?
Nej, det gör nog ingen. Att leva nära en ätstörning är svårt. I mitt tycke är det som vilket annat beroende som helst och går att jämföra med t ex drogberoende eller alkoholism (fast tvärtom, stället för att ta bort drogen måste du lägga till. Det är svårare!) Familjen påverkas på samma sätt och man blir medberoende, vilket gör det svårt att se klart och vad som är rätt och fel. 

8. Vad gjorde ni för att hjälpa er barn?
Allt jag kunde. Jag läste allt som fanns att läsa, bloggade, hade kontakt med andra föräldrar, tog kontakt med sjukvården, jobbade deltid och satsade allt på att hon skulle bli frisk! Ställde krav och var i slutänden benhård, vilket gjorde väldigt ont i mig själv. Men det var enda vägen ut ur sjukdomen. Min fd man och jag samarbetade och hade samma syn. Vi stöttade varandra när det var jobbigt och vi kände oss maktlösa. Utan honom hade det varit svårt! 
9. Vad vill ni hälsa till anhöriga till drabbade?
Se till att få all hjälp du kan få. Anorexia är inget man klarar ensam, det är svårt. Nånstans måste man få hjälp. Ta hjälp på en ätstörningsklinik. De är vana sjukdomen och har sett den i många former. Alla är olika, därför är det svårt att utgå från hur någon annan gjort. 
10. Är det något annat som ni vill säga när det gäller ätstörningar?
Det är en vidrig sjukdom och mycket svår att hantera och bli frisk från. Många föräldrar gör allt rätt och det hjälper inte iaf! 




Även pojkar får anorexia

6 11 2011

Även pojkar får anorexia. Det pratas mest om flickorna, de unga. Men även pojkar ramlar dit. Och inte bara unga. I dagens DN finns en artikel där Jonathan Hedström, ishockeyspelare i Timrå berättar sin historia. Hur han mitt under proffskarriären drar på sig en sjukdom som smyger sig in i livet som tar över kontrollerar allt. Jonathan fick anorexia.

Att Jonathan ändå under många år spelade hockey på elitnivå under tiden är obegripligt att förstå. Det säger en del om den okuvliga vilja som finns hos den som har sjukdomen, och också hur svårt det är att vinna över den här sjukdomen. För att samtidigt orka spela matcher på den nivån, äta på minimal nivå och bara ha en enda sak i huvudet, det är totalt galet.

Sjukdomen initierades för Jonathans del av en av hans tränare, vilket ofta händer i sammanhang med anorexia. Man har ett stort ansvar som tränare och ledare, önskar det var fler som tog det på allvar insåg vad det betyder när någon man ser upp till ger en kränkande kommentar…

Jonathan väljer och berätta hur hans väg sett ut. För ni vet, som jag brukar säga, det går att bli frisk men det kommer inte gratis. Som Jonathan själv säger… Jag har fått kämpa, säger han. Gud vad jag har kämpat.

Jonathan avslutar sin berättelse med orden ”för en tid sedan sa morsan till mig att plirret i mina ögon var tillbaka. Då började jag gråta bara för att jag blev så glad, säger Jonathan”

Och så är det… Vår läkare sa det till oss för länge sen. Att när livet kommer tillbaka till en person som haft sjukdomen så är det i ögonen man ser det först. Ljuset, plirret och glittret återvänder och som närstående är det fantastiskt att få uppleva. Jag känner mig lyckligt lottad. Ni som inte är där än, ni vet som jag alltid brukar säga… det går att bli frisk. Ge inte upp!





Bakslag

8 10 2011

”Annan Mamma” undrar i en kommentar i föregående inlägg lite om bakslag… Hos oss har vi hittills klarat oss från dessa. Vi tar oss sakta framåt och blir lite friskare för varje dag. För det känner jag mig otroligt lyckligt lottad, men jag vet förstås att det är väldigt vanligt med bakslag och att jag behöver vara på min vakt. Vi är inte helt friska ännu, och nånstans i bakhuvudet finns en ätstörning kvar hos min dotter. Det skiner igenom ibland, men tack och lov alltmer sällan. Men orolig är jag då och då till dotterns stora förtret…

Vill någon annan kommentera, hjälpa eller berätta mer? Så här skriver ”annan mamma”:

Så svårt att förstå denna sjukdom,har just haft bakslag här igen!
Kan någon förklara allt detta som händer,varför dessa bakslag,hur länge kan dessa bakslag hålla på,blir bakslagen kortare med tiden???
Tror aldrig jag varit så rädd för framtiden……..hur kan en sjukdom krama sig fast så enormt.

Kämpa på… jag hoppas det vändt tillbaka… kram från oss








Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.