Paus

30 01 2010

Igår åkte jag in till Sthlm för att tillbringa kvällen med vänner och hade en mycket trevlig kväll på restaurang Hälsingborg!. God mat och gott sällskap 🙂 Väldigt skönt med en paus från vardagen… Barnen är hos sin pappa och jag får ha lite egen tid. Paus!

Annonser




Stäng munnen, öppna öronen

26 01 2010

Det är inte lätt att vara en bra stödperson när man är känslomässigt engagerad. Att vara förälder och ge support och stöd till ett barn med anorexi är sannerligen inte lätt. Man tassar på tå hela tiden för man vet att om man säger saker som t ex -Mat!, -Mellis! -Nu ska vi äta! så bryts de lilla lugn som finns. Alternativet skulle då vara att strunta i det och det och det alternativet finns ju inte. Likadant om man vill prata om ätstörningen. Tjoff, rakt ner i det svarta hålet… Men ibland måste man ju. Det går inte att blunda eller låtsas som allt är som vanligt. Ibland i de ljusa stunderna öppnar Anna dörren på glänt och jag får chansen att titta in i hennes värld en kort stund. Man blir så glad över att komma in en bit men med ständig panik och skräck över sjukdomens förlopp så hamnar man så lätt i ett läge där man börjar föreläsa… BLA BLA BLA… Fy farao säger jag till mig själv… stäng munnen och öppna öronen! Det här är vår vardag, måste stå ut… djupandas, en dag i taget…





Byt Voddler mot Headweb

23 01 2010

Har ni testat Voddler? Isf har du säkert redan tröttnat på deras gränssnitt också som verkligen suger… Prova istället Headweb. Här kan du både streama och ladda hem… Byt! Skitbra tycker vi 🙂





Ångestfritt

22 01 2010

Ibland kommer det några underbara kvällar också. När ångest och bråk håller sig på avstånd och vi mår bra. Ikväll var det en sån kväll och så skönt det var efter denna jobbiga veckan. Vi handlade skaldjur till middag och åt så räkorna hoppade ur öronen på oss. Så gott, så gott… Sen kom en av mina bästa vänner förbi med ett paket till oss som en liten uppmuntran. Ett myspaket ifrån Lush med lite lyx i… och dessutom det finaste kortet med de allra finaste orden till oss var och en. Vilka vänner vi har, tur de finns 🙂





Låg puls

21 01 2010

I morse var vi hos läkaren igen,  Anna var full av ångest sedan i går kväll. Som alltid blir det vikt och puls. Vikten ligger några hekto lägre än vid förra mötet för två veckor sedan, det betyder inte så mycket. Vad värre var är att pulsen ligger runt 40-45 idag och det är riktigt lågt. I praktiken betyder det att hjärtat hoppar över vart annat eller vart tredje hjärtslag, och kroppen gör allt, allt  för att spara energi. Det finns ingenting att gå på. NE säger att det är hög risk att Anna nu måste läggas in, och att det är stor risk att hon svimmar. Pappan och jag är förstås förtvivlade men Anna kör stone face och drar ner rullgardinen.

Egentligen är det otroligt att hon fortfarande orkar med att gå i skolan. Hon måste vara helt slut. Vi får se hur länge. Mer mat måste i men det är så svårt. Även idag hade vi en lång kamp vid matbordet, inget gott kom ur det. Det är så jobbigt att se min älskade dotter må så in i helvete dåligt. Jävla skitsjukdom.





Vad gör man med all ångest?

21 01 2010

När något funkar bra, så slår det genast tillbaka. Så är det med anorexi… Hade så mysigt ända tills det var dags för en kvällsmacka. Då slog största skopan med ångest till. Anna åt visserligen den lilla mackan, men sen växte ångesten så den blev hög som en skyskrapa i New York. När man ser sitt barn må så fruktansvärt dåligt är det svårt att stå ut. Vad fan ska man göra?

Som förälder är det hemskt, för man vet att friden i hemmet ändras på en millisekund. Från att Anna har varit glad och nöjd, så kommer ångesten krypande och hon blir tvär, inåtvänd, deppig och utan hopp. Och man vet att allt utlöstes för att det var dags att äta igen. Jag kan säga att det är oerhört frestande att skita i det och sitta och bara må bra en stund, just för att må bra och frid är så oerhört skönt. Men det är ju så, ingenting alls blir ju bättre av det. Att inte äta göder henne, (anorexin) och jag lovar… henne vill man inte ge nånting alls utan om nån ska svälta ihjäl är det hon, den andra. Inte vår älskade dotter.

Kvällen slutade iaf med att Anna försökte stöta bort mig, och jag fortsatte tjata om vad hon, den andra håller på med. Jag höll om henne när hon till slut somnade i sin säng, eller om det var jag som till slut somnade…

Vad gör man åt all ångest? Hur man man hjälpa? På något sätt måste vi hitta något som lindrar, ibland funkar det  med ljudbok, lite värme och att försöka prata och slå hål på ångesten.  Men ibland funkar det inte… och vad gör man då?





same, same but different!

20 01 2010

Det var riktigt bra på anhörigträffen idag, och det kändes så himla skönt och träffa andra med samma upplevelser som en själv. Vi är alla i samma situation, vi är föräldrar som bryr oss och som kämpar för att stå ut med att våra barn mår dåligt och har den här djävulska sjukdomen, anorexi.

Det är mycket som känns igen också. Alla har sina erfarenheter och det är same, same men ändå different. Mycket känns igen, men som de också säger på enheten, det är alltid olika för alla som har ätstörningar. Det är det som gör det så svårt att finna en väg ur sjukdomen som ska funka för alla.

En familj som var där hade dessutom redan haft hjälp av ett mobilt team, och de var väldigt nöjda. Det hade hjälpt dem jättemycket. Lovar gott! 🙂

Middagen funkade annars väldigt bra idag. Anna hade en kompis här och det hjälpte till. Hon åt upp allt på tallriken efter lite uppmaning. Varje gång det lämnas något om än nenda litet, så är det en seger för hon, den andra… och det ger näring till ätstörningen. Det har vi lärt oss idag, det var bra.