Recap.

17 01 2010

Det var ett tag sedan jag bestämde mig för att det vore bra att skriva om det här. Men hjärnan är full hela tiden med tankar som virvlar och far och det var svårt att få tid att sätta sig ner och börja berätta. Det känns bra att vara på gång. Jag vill berätta vår resa och var vi är nu. Efter detta blir det fömodligen inga fler historiska inlägg 🙂

Jag märkte ganska tidigt att det kom in nån mer i vår familj. Jag visste dock inte hur vidden av det hela skulle bli. I slutet av mars 2009 noterade jag att Anna började minska på sitt matintag. Hon har alltid haft ett väldigt gott förhållande till mat och ätit allt med god aptit. Utan att för den skull varken äta för mycket eller för litet. Det var därför det märktes så tydligt, när hon började minska på sina portioner. Sen började hon också att minska i vikt. Hon som redan var smal och aldrig haft ett uns fett på kroppen, började bli mager. Och jag började bli orolig. Jag förde diskussioner med henne för att få henne att äta mer, och det kändes som hon förstod. Jag kommer ihåg första gången jag satte ner foten ”nu räcker det. det är inte fint när revbenen syns. Det håller inte.” Dagen efter sa hon ”Jag hade inte sett att benen syns i kroppen på mig, mamma”. Och hon åt med god aptit. Jag trodde jag hade nått fram. Vilken jävla förrädisk sjukdom. Sen dess har jag ner foten så många gånger att jag lika gärna kunde varit trummis i ett rockband. Men vad fan hjälper det?

När sommaren kom fick vi bättre kontroll. Vi var hemma mer och jag trodde vi hade koll på läget. Viktraset avtog. Men när jag trodde vi var på rätt väg, grävde sig nog sjukdomen fast ännu djupare. Här kommer mitt första råd till dig som förälder och som misstänker att något är fel, vänta inte! Det finns inte en sekund att förlora.

När skolan började igen, fick jag panik. Jag tappade min kontroll och jag kände att vi behövde hjälp. Ringde till skolsköterskan och bad henne kalla Anna på en kontroll för att jag skulle få se en vikt på henne. Jag hade ingen våg hemma och ville inte ha någon heller. Jag tänkte att det bara skulle öka hennes fokus kring vikten. Fick en kurva tillbaka och såg ett kurva som pekade rakt ner. På baksidan hade skolsköterskan skrivit en notering: Ring husläkaren. Här blir jag irriterad. Är det inte mer utbildade än så i skolorna idag? Det borde finnas en tillvägagångsätt när man misstänker en ätstörning… Hon lovade ringa mig efter besöket också, men det gjorde hon inte.

Jag är glad att vi fick se lappen… Sket i husläkaren och beslutade mig för att ringa direkt till Ätstörningskliniken i den stad vi bor. Vilken tur! I efterhand när jag läser om barn och ungdomar som bollas runt till dietister och i sjukvården för den ena utredningen efter den andra förstår jag att vi haft tur och att vi kom rätt direkt. Vi har fått möjlighet att få kontakt med människor som jobbat med ätstörningar under en längre tid. Och de kan ju saker om det här, jag menar jag lär mig ju varje dag så vad ska inte de ha kunskap om!

Efter någon månads besök fick Anna diagnos, Anorexia Nervosa. I normalfallet får man diagnosen om mensen uteblivit i minst 3 månader, men eftersom Anna inte hunnit få mens innan det började så fick man gå på andra tecken. Sedan 4 månader tillbaka så går vi regelbundet till läkaren. Han väger, tar pulsen och har koll på kroppen. Anna har fått en egen kontakt, en samtalsterapeut som hon kan prata med utan att vi lägger oss i och som bara finns för henne. Det känns bra. Men det är en lång väg tillbaka. Vissa dagar är bra och andra är skit. Att se sitt barn må dåligt och fara illa, inte finns det något som är värre?

Jag har insett att detta är en resa. En resa som kommer att ta tid, lång tid. Så det är bara att vara tålmodig. Vi balanserar på en tunn, tunn tråd. Dagarna växlar mellan hopp och förtvivlan. Idag väger Anna strax över 36 kilo. Hon är 165 lång. Hon är undernärd, fryser jämt och kroppen går på sparlåga.

Annonser

Åtgärder

Information

9 responses

18 01 2010
Boman

Styrka! Har en ung vuxen, inte längre ett barn, med svår depression själv.

21 01 2010
mamse

tack. depression, tungt. Då vet kanske du en del om ångest?

19 02 2010
Anorexiamamma

Hösten 2007 insjuknade min tjej, idag är hon en normalviktig snart 16 år gammal tjej. Normalviktig är inte lika med frisk…men jag fruktar inte för hennes liv i dagsläget. Jag önskar hon skulle kunna skrika ut och bort de tankar som fortfarande huserar i hennes huvud. Jag är så arg på hennes sjukdom. Precis som du så bloggade jag tidigare men nu har jag lagt ner det.
/Kram

16 03 2010
Wilma

Välkommen till anorexi världen! Det är inget man önskar någon. Vi har haft anorexi djävulen boende hos oss i 7 år. Min dotter är ”vuxen” nu och bor själv. Jag säger bara det, kör hårt medan du kan. Redan när de är 17 år så är de för ”stora” för att vi föräldrar ska kunna styra över dom fick jag reda på ätstörnings enheten, när jag gjorde sista rycket medan jag kunde…trodde jag. Nu får jag stå med min frustration o ångest och inte kunna göra nått, inte få nån information…om min dotter inte behagar att berätta själv.

6 05 2010
Lisa

Hej! min dotter gick i 7:an när hon 1:a g fick tanken att hon skulle banta.vi upptäckte det rätt så snart och det gick att styra upp läget igen med bara samtal och att vi fångade upp henne. MEN sen dess låg ätstörnings tankarna och lurade i hennes undermedvetna och nu 1:a året på gymnasiet så fick hon återigen tanken att gå ner i vikt.Hon vägde sig en dag när hon var ensam hemma och fick en chock när hon tyckte att hon vägde för mkt! sanningen är att hon är normalviktig och har varit det hela livet men det ser hon inte själv.Hon började välja bort viss mat,till slut hade hon valt bort allt utom ½p frukost som hon oxå började minska in på. hon kunde inte ens dricka ….. vi såg att det var nåt ! jag kände att det var nåt ”fel” i familjen…nån slags obalans som inte gick att sätta fingret på…. Dottern var trött och såg blek ut,håglös men ändå ”hipad” på nåt sätt,vet att vi tom tänkte på droger ,man funderade o tänkte på massa olika alternativ .Man började se att hon liksom skyfflade runt maten på tallriken,sorterade maten,påpekade att glaset inte var rent,inte hungrig,har redan ätit,när hon åt med oss gick hon direkt upp på sitt rum ,och knakade det inte i golvet på toan? tillslut kom insikten ner som en bomb hos oss,Kräks hon upp maten?? vi frågade rent ut och hon svarade faktiskt ärligt att ja det gjorde hon ,hon hade hållt på i 1 mån ,,,FAN vilken chock det blev …man blir alldeles förtvivlad! ens lilla älskade hjärta som är så finast man kan vara….varför?? nu har vi fått hjälp o det känns ändå som att det är grepp bart men ack så sårbart och skört! tankarna är inte friska alls på henne och det kommer ta tid det inser man. Jag känner med er och hoppas att det kommer bli bra,att man kommer ur striden lite tilltufsad men ändå vid liv!! Skickar en styrke kram till er !! det kan man behöva :))

6 05 2010
mamse

Ja, inte klokt är det! Man kan fråga sig varför i 100 år och ändå inte få ett entydigt klart svar på den frågan. Bättre att fokusera på hur man går vidare och löser problemet och lär sig hantera saker när de kommer tycker jag. Kram till er också. Kämpa på!

7 05 2010
Lisa

Tack ! 🙂

18 08 2010
helena

Svininfluensavaccinationen var viktigare än att väga & mäta eleverna förra året i 6:n.Vem vet om ngn misstanke hade uppstått om det inte prioriterats bort för vår dotters del.Helena

4 01 2011
2010 in review « Mamse. Världens starkaste mamma.

[…] Recap. January 2010 8 comments 5 […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: