men va fan…vilket pucko!

26 02 2010

Blev riktigt förbannad häromdagen när jag läste tidningen VeckoRevyn som min dotter hade liggande hemma. Har tidigare kikat i den lite snabbt och konstaterat att modellerna i tidningen faktiskt inte är helt trådsmala, och till och med ser lite glada ut här och där. Det kändes riktigt OK. Men så kom jag till sektionen hälsa & träning där läsarfrågor besvaras av Frida Nordstrand. Vilket jävla pucko! Faktum är att jag blev så irriterad att jag rev ur sidan och har för avsikt att ringa eller mejla redaktionen och fråga hur fan tjejen har fått sitt jobb! Obegripligt.

Johanna, 23 skriver och frågar om hon kan få råd hur hon ska gå ner i mått runt stussen. Hon ska nämligen bli modell och har blivit uppmanad att minska runt höfterna…  Nu citerar jag Johanna ”Jag har tränat sen i mars 2009, och har gått ner en del men nu är det som sagt 5 cm kvar som vägrar försvinna. Jag tränar 5-6 dagar i veckan, två dagar dansar jag och resten gymmar jag, kör gympa eller spinning. Jag håller mig borta från allt som innehåller överdrivet mycket socker och äter ganska bra. Jag är 178 cm lång och väger 55 kg” stop! läs igen… 178 cm lång och väger 55 kg.

Frida gör först en utläggning om att tjejen verkligen inte behöver gå ner i vikt, vilket ju förstås är väldigt bra, men sen kan hon ändå inte låta bli för hon är ”snäll” hon… och nu citerar jag puckot… ”Men om du nu vill försöka minska dina höfter så vill jag ju försöka hjälpa dig, så att du äter och tränar rätt. Det jag skulle råda dig till är att fortsätta samma mängd träning men att lägga fokus på konditionsträning, löpning och intervaller”… ”Du ska absolut inte äta mindre” Nej just det… HUR tänkte Frida nu undrar jag, kan hon verkligen på fullaste allvar tro att Johanna, 23  178 cm och 55 kg äter tillräckligt i dagsläget?  Tillräckligt för att träna 6 dagar i veckan? Frida som skriver om träning och hälsa i en tidning som huvudsaklingen läses av ungdomar råder henne till att gå ut och springa och konditionsträna! Hur fan tänkte hon här? Vilket jävla pucko!! Fy fan!

178 och 55 kg–> Det är en allvarlig undervikt. Det hade kanske varit bättre för Johanna, 23 att få höra det. På andra ställen kan man vid ett BMI på 17,5 läsa, ta kontakt med din läkare

Annonser




En till älskad unge

25 02 2010

Tänkte bara passa på och säga att vi har ju en unge till, en alldeles underbar liten son. Det gäller och se till att även han får tid och uppmärksamhet. Därför var han med sin pappa fyra dagar i Barcelona och njöt av våren och fotboll. Eftersom han var borta hela helgen så fick jag behålla honom ett par dagar extra. Mysigt! 🙂





Våldsamt motstånd

25 02 2010

Vi möter nu på våldsamt motstånd från henne. Igår åkte pappan på både sparkar och slag och i morse var det ett slag på käften, dessutom så försöker hon tiga ihjäl honom och har därför inte sagt ett ord till pappan sen igår. Oron är förstås enorm, men ändå kan man i sin förtvivlan bli lite häpen och full i skratt. För beteendet är så absurt och det är så enkelt, simpelt och lätt och urskilja ätstörningen nu att man nästan blir okänslig för Annas tårar… och ändå inte naturligtvis. Inget gör mig egentligen mer förtvivlad. Såklart. Men det är ändå lättare att vara konsekvent och hålla ut.

Lunchen urartade också ordentligt. Bråk, gråt, sparkar och slag. Det kostade på att inte låta henne gå tillbaka till skolan. Det värker på armarna och smalbenen är nog blå, känns iaf så… men hon är kvar hemma. Och nu sover hon, mitt älskade hjärta har somnat av utmattning. Vill ju inget annat än att hålla om henne, men det är inte ok med ätstörningen. Just nu är det bara slag som kommer. Men vi ger inte upp. Det är nu Anna behöver oss som mest, när ätstörningen jävlas ordentligt och gör ett alldeles våldsamt motstånd.





Far åt helvete!

24 02 2010

Vi pressar ätstörningen ordentligt och det kommer reaktioner. Idag kan jag svära på att hon gömde mat, har dock inga bevis men känner mig väldigt säker. Inget är dock konstigt med detta, utan tvärtom är det extremt vanligt när det handlar om ätstörningar. Jag ser också att det får Anna att må dåligt för hon inser ju förstås att detta inte är något som hon skulle göra själv.

Att vi pressar nu, gör att ätstörningen är väldigt tydlig och visar sig i hela sin otäcka skepnad. Det märkliga är att det på något sätt bara känns lättare att hantera och pressa mer. Vi ser dig, vi vet att du är där och du kan inte längre gömma dig nånstans… DU ska ut, bort från vår fina dotter. Far åt helvete, ätstörningsdjävul!





Flykten från verkligheten

22 02 2010

Helgen blev precis så bra och skön som jag hoppats. Pappan har åkt med sonen till Barcelona för en fotbollsweekend och vi behövde också en utflykt så dottern och jag åkte till Stockholm i snöstormen och roade oss kungligt. Det är svårt att hålla de exakta mattiderna när man inte är hemma, men det gick hyfsat bra iaf. Det blev en hel del shopping och vi hann med ett par restaurangbesök också. Lunchen intogs på Va’ Piano, där vi käkade en riktigt god pasta. Tanken var att vi skulle gå till East som vi sett fram emot en längre tid, men det var tyvärr stängt. På kvällen åkte vi till Kungsholmen och åt middag på en mycket trevlig tapasrestaurang, Caliente. Mycket gott, prisvärt och helt klart ett riktigt bra tapasställe. Rekommenderas. Att åka bort från vardagen känns lite som en flykt från verkligheten, men det var välbehövligt för oss båda.

Måndag och nya hårda tag mot henne, den elaka ätstörningen. Och det lär bli tufft idag, med dubbelt besök för Anna på ätstörningskliniken. Viktkoll orsakar alltid en massa oro. Har vikten rört sig neråt är det dagsformen, har den rört sig uppåt (om så ynka o,1 gram)  så är det förstås för hon har ätit alldeles för mycket och vräkt i sig…





Skoninglös och obarmhärtig

19 02 2010

Ätstörningen driver och drillar min dotter hårt, väldigt hårt. Hon är obarmhärtig och skoningslös när hon ger sig på min dotter. Hon är elak, hemsk och gråter inte en droppe.

Det gör däremot min fina unge. Hur ska man kunna sätta ord på hur det känns när ens dotter går i bitar?





Rapport v1

17 02 2010

Idag hade vi ett nytt möte med det mobila teamet som hjälper oss skapa strukturen kring vår dotters ätstörning. Första veckan har gått väldigt bra. Det har varit jobbigt för Pappan eftersom det är han som dragit tyngsta lasset då barnen varit hos honom. Men han har varit otroligt stark och kämpat riktigt hårt mot ätstörningen. Och ätstörningen har kämpat emot, med näbbar och klor. Och Anna lider. Första veckan vann dock vi, och vi har lyckats med fem måltider om dagen nästan varje dag. Det är framgång 🙂 Nu är barnen tillbaka hos mig och det kommer att bli tufft. Ätstörningen gav med sig förra veckan för den tänker att den kan lura mamman istället. Anna var rasande efter vårt möte med mobila teamet, och ätstörningen fräste åt mig att jag skulle dra åt helvete. Det var första gången…

På lunchen var hon lika sur, åt i alla fall, men smällde igen dörren i ansiktet på mig och jag fick inte ge henne skjuts tillbaka till skolan. Arg som ett bi. Det känns ändå bra. Hellre arg, än apatisk och orkeslös…

Nu ska jag till föräldragruppen, mer inspiration hoppas jag!