förkyld

29 08 2010

Har dragit på mig värsta förkylningen och hostar och nyser om vartannat, ungarna är hos pappan så finns ingen som kan tycka lite synd om mig 🙂 Så har hällt kaffe i koppen och satt på lite musik tycker synd om mig själv och njuter lite av lugnet mellan nysningarna.

Skolan som skulle fixa mellanmål, sköter sig inte helt bra. Som tur är gör dottern det. Om det inte är någon bättring på måndag så ska jag ringa och skälla ut dem. Rejält.

Annonser




hej oretvisa pärsion!

23 08 2010

Ständig fråga som kommer upp när man talar med andra föräldrar som har barn med anorexia, är hur man ska räcka till åt syskonen. Oron och att kämpa för överlevnad och vändning tar allt fokus och det är lätt att syskonen hamnar i kläm. Har tagit upp detta ett par gånger tidigare i min blogg och vid ett tillfälle så postade ”Anorexiamamma” en kommentar på ett av mina inlägg där hon delade med sig av sin dotters brev till henne när det var som värst. Det har nu hamnat ganska långt ner bland inläggen så jag postar det igen. Älskar det här lilla brevet 🙂 och tack snälla igen, för du delade det med mig, Anorexiamamma!

”Hej oretvisa pärsion
jag vet att maria är sjuk men bara för detska hon vell inte få lega mat på bordet och få kasta mat på mig men det värsta är att du inte sejer till henne när hon kastar mat på mig, men du sejer till mig när jag kastar mat på henne presis som att du inte bryr dig jag hatar henne och just nu dig okså du har himla tur att jag bor här nu för snart sticker jag jag vill inte bo med dig om du ska vara oretvis.”

Det är inte så lätt och räcka till jämt.. jag antar att man inte får vara så hård mot sig själv och göra det bästa av situationen bara. OCH försöka få lite tid tillsammans med bara syskonet precis som Helena skriver.





Skolmöte

19 08 2010

Idag hade vi möte med skolan. Rektor, Mentor, Resurs, Pappa och Mamma. Det gick bra. Skolan ska hjälpa till med mellanmål på förmiddagen så dottern kan vara i skolan på dagarna.

Lunchen kommer fortsätta serveras hemma, och vi kommer åka hem om dagarna för att fixa den. Men på fm får vi hjälp. Exakt hur det kommer att funka är inte riktigt 100% klart, men dottern kommer att kunna gå ifrån, äta sitt mellanmål med en vuxen och sen tillbaka till klassrummet. Mellanmålet på eftermiddagen klarar vi av hemma också.

Fortsatt VABande blir det, men inte lika mycket som förut om allt fortsätter som det ska…





Hur svårt kan det va?

18 08 2010

Som husägare och ensam mamma får man sällan välja vilka uppgifter man vill ha här hemma. Jag är ju liksom ansvarig för allt, hur jag än vrider och vänder på det. Ganska ofta är det en fördel, men ibland också en nackdel 🙂 Har ganska länge haft problem med mina toaletter. Och jag menar, finns det nån som känner att ”oj, vilken rolig uppgift! Avloppen tar jag hand om!”… skulle inte tro det va… Mina toaletter är gamla och skruttiga, igenkalkade och vattenrinniga… Som tur är så har alltid den ena fungerat när den andra har bråkat. Men så för några veckor sen så vägrade den ena att samarbeta alls. Den bara vägrade fylla på vatten i behållaren, förmodligen har den kalkat ihop helt och hållet. Det värsta var att det var min favorittoa. (haha) Så efter några veckors felsökning och stoppa huvudet i sanden var det bara att bita ihop och byta toalettstol. Jag menar, hur svårt kan det va? Inte särskilt svårt.

Skred till verket, full av entusiasm.  Sökte på nätet och hittade en arbetsbeskrivning på Bauhaus. Perfekt. Tack google 🙂 Sen åkte jag för att köpa en toalett. Det gick också bra. Förutom att det är inte helt enkelt att bära en toalett själv, få in den i bilen  osv… Men det är klart, är man världens starkaste mamma, ja då går det ju 😉  Skruvade bort toaletten och insåg att kranen stod och droppade… Hm. Det var ju inte så bra. Tur det följde med en ny kran. Bara att byta. Men trots att man är en mamse, så lyckades jag inte stänga av huvudkranen till vattnet. Den satt för hårt. Men alltså, att byta kranen i alla fall, det går ju snabbt och jag menar… hur svårt kan det va?

Ganska svårt visade det sig när det sprutar vattnen på fullt tryck… (Undvik prova detta själva, jag kan berätta att det kommer ganska mycket vatten på kort stund när man har fullt tryck…) Att sätta tillbaks kranen var lika omöjligt som att få på den nya, men att hålla för kranen allt man orkar visade sig fungera ganska så bra. Bara ett problem… hur får man av vattnet när huvudkranen befinner sig i ett annat rum, och du inte kan släppa utan att få en vattenskada i badrummet? Som tur var hade jag telefonen i fickan och kunde ringa en livlina.

-”Det är lite bråttom”… haha snacka om stark underdrift… Fick hjälp med kranen iaf (tack) och kunde sen fortsätta projekt toalett. Resten gick relativt smärtfritt. Toan är på plats, och spola är underbart. Så… hur svårt kan det va? Inte särskilt 😉





Höst

15 08 2010

Hösten är här och den ljuviliga sommaren går mot sitt slut, även om det just nu varit fantastiska fina dagar som inte alls varit höstlika. Jag har haft en underbar sommar, faktiskt den bästa på många år. Fick några härliga sommarveckor, med sol och bad och trevligt sällskap (tack fina vänner) och möjlighet att njuta ordentligt av livet. Och det har jag verkligen gjort. Efter vårt tyngsta år, så var det väl mer än välbehövligt gissar jag, och kanske njöt jag därför nästan mer än lovligt 🙂

Många av er därute som läser min blogg undrar hur det går för oss i kampen mot ätstörningen, och vi kämpar fortfarande på. Vissa dagar är lite tyngre än andra, men det går framåt och uppåt i sakta takt. Alla måltider äts och vi tar en dag i taget. Fast det är lätt att bli otålig. Men desto viktigare att fokusera på de enorma framsteg som vi gör hela tiden.  För de är ju faktiskt enorma i den här kampen 🙂

Den här veckan hade vi läkarbesök med vår läkare som har funnits med från början i vår kamp. Han väljer nu att sluta på ÄS och lämna för att börja jobba på en ätstörningsklinik i stockholm istället. Som jag förstår så finns det inga planer på att ersätta honom på kliniken… För vår del spelar det inte så stor roll, därför att för vår dotter var han inte till så stor hjälp och kunde inte bryta igenom och nå henne. Däremot kan jag tycka att det är katastrof för enheten och alla andra barn som han lyckas nå på vägen och i denna kamp. Det behövs ju en läkare på den här tyoen av enhet, och att vi ändå hade sån tur att ha en som arbetat uteslutande med den här typen av sjukdom i många år var ju otroligt tryggt och säkert. Han gav oss iaf några råd på vägen… delar med mig av dem till er andra… släpp inte för tidigt, bevaka och släpp inte in sjukdomen, för även när friskvikten är nådd och det har gått ett tag så kommer hon (äs) försöka ta sig in igen om tillfälle ges, och släpp inte kontakten med ÄS, även om det i slutänden bara är besök var tredje, var sjätte månad…

Nästa vecka har vi möte med skolan. Vi vill ordna alla möjligheter för vår älskade unge att börja skolan igen. Men förstås inte på bekostnad av mat och måltider!