Anorexi, Bulimi, Ätstörning UNS…

18 08 2012

Försöker av och till länka till artiklar som jag stöter på, på nätet. Läste DN häromveckan och stötte på Ätstörningen sitter inte i mindjemåttet, (bara ibland…)

”Forskningen visar att den stora majoriteten av ätstörda människor varken är avmagrade eller supersmala. Tvärtom är de betydligt oftare normal- eller överviktiga.”
För er föräldrar som vet att något är fel, men gömmer er bakom att det inte finns någon extrem viktnedgång, kan det vara värt att fundera en stund och söka hjälp där det finns att få… Lita på magkänslan, misstänker du att något är fel så är det det!

Kvinnan i artikeln var sjuk i 25 år. Ingen ska väl behöva ha det så…? Det ska gudarna veta att även många med just Anorexi, som vi drabbats av, lever med sjukdomen i åratal. Det är med sorg i hjärtat jag ser, läser och hör alla dessa flickor, unga kvinnor och damer berätta… Och även om hjälpen inte alltid finns så är det är bättre nu. Bättre hjälp finns att få och bättre kunskap kring sjukdomen, inte överallt (ännu) men det rör sig i rätt riktning. Det är bra, för det är inte så lätt att bli frisk. Men det går, det är jag 100% övertygad om.

Ibland är vägen lite krokig, så även vår…
Ni som följt mig länge vet att jag brukar säga att miss Ana bara väntar på en chans att ta sig in genom dörren, och det gäller att ha en vakt som motar ut. Under våren gläntade vi lite för mycket på dörren och vips så smet hon in igen. När stress och press i skolan ökade, ökade även kontrollbehovet och dottern tog till det hon kan djävligt bra, att minska matintaget… och ett återfall var ett faktum.
Som tur är är det ingen av oss som vill gå igenom hela förloppet en gång till och nu kämpar vi och försöker komma på banan igen. Vi är tillbaka och väger  på ÄS, det är en trygghet. Och vet ni, det går ganska bra ändå…

Dottern svälter sig inte, hjärnan fungerar därmed och det går att resonera om det. Dottern vet också, att det livet man får tillsammans med miss Ana, det är inget liv. Det är ett helvete.

Annonser

Åtgärder

Information

8 responses

19 08 2012
Pernilla

Skönt att läsa att hon fortsätter kämpa mot anorexian.
Själv blev vi utskrivna från Ätstörningsenheten med de att de inte kunde hjälpa mer.
Nu ska vi gå på hälsocentralen och träffa soc.
Jag börjar jobba efter 1 1/2 år och jänta ska pendla mellan gymnasiet och hemmet till att börja med. En resa med tåg på lite mer än en timme enkel resa.
Vad har du som anhörig fått för hjälp?
Önskar er all lycka i kampen mot anorexian.

8 09 2012
Helena

Hej Mamse !
Har följt dig i snart 2 år. Vi hade oxå ett djupt återfall i våras. Djupt men kortvarigt eftersom vi satte in allaa hjälpande krafter direkt. Och då det inte gillades av svälten fick vi bukt på det i den mån att man äter.Om än inte så bra som vi önskar. Men man äter & lyckas gå upp i vikt. Så det här med tjat har vi öagt ner ganska mkt.Ingen av oss orkar tjata & vår dotter orkar inte höra mer tjat. Men svackan fick min kropp att minnas den svåra upplevelsen så jag blev nästan utbränd…..Jag kämpar än , mest kroppsligt. Det tog hårt den djupaste svackan på länge.
Hur går vi vidare…
Vi försöker både leva här & nu & planera & tänka framåt & spara för bl a en språkresa.
Jaa , vi ska skicka iväg vår bästa Elinor på resa i 3 v utan familjen. Det är dags att prova sina egna vingar , sin egen kompetens & höja självkänslan. Nu får känna att det finns än mer att faktiskt kämpa & vilja må bra.
I år är det även gymnasieval & mkt pluggande för att faktiskt kunna komma in på det man vill oxå. Men vi får ställa upp & hjälpa & vägledande längs vägen.
Känner hopp! Tror på henne & på oss som familj.
Ha det bäst bästa Mamse.
Du har varit ngt av mitt bästa stöd i vår kamp.
Kramkram Helena

19 09 2012
mamse

Hej Helena! Känner igen mig i allt det du skriver. På gränsen till utbränd och känner mig otroligt trött bara! Resan tillbaka från vår svacka går långsamt och inte alls så fort som jag hoppats. Det har gått upp och ned och upp och ned, visserligen i små nyanser så vi håller det under kontroll, men det har resulterat i att vi har svårt att komma tillbaka till normalviktsläget. Det är för oroligt i omgivningen just nu. Vi ligger ju året före dig… Tack Helena, för du följt mig under så lång tid! Vi borde ses och prata nån gång 🙂 kram

23 09 2012
Helena

Jaa Mamse , det borde vi verkligen!
Här kontaktat en familj i stan oxå men då vi vared om ett självmord i början på sommaren har jag inte haft orken 😦
Hur kan jag få kontakt med dig?
Ser du min mail?
Kram på dig 😉

7 11 2012
Twisted

Blir så glad varje gång jag läser om föräldrar som uppmärksammar och hjälper barn med ätstörningar att få hjälp. Livet med en ätstörning är verkligen ingen dans på rosor. Har själv levt med ätstörningar i 22 år och först nu det sista året tagit hjälp och börjat i behandling. Jag tänker att det skulle varit lättare att bryta en vana när jag var i tidiga tonåren än vad det är nu när jag inte ens vet vem jag är utan min sjukdom längre. Din dotter ska vara väldigt tacksam att ha dig som mamma med alla uppoffringar du måste ha gjort för att hjälpa henne.

4 05 2013
Bibbi

Hej Mamse!
Hoppas det går bra för er…….tänker ofta på er/Saknar dina rader härinne,som hjälpt oss mycket genom dotters sjukdom.
Kramar Bibbi

19 06 2013
Jennie

japp, det är ett rent helvete, ingenting vackert finns att hämta fast det känns så i början. hoppas det går framåt för er. kika gärna in på min blogg om försök till återhämtning från bl.a. anorexi. http://tvahimlarpavarandra.wordpress.com

må väl!

30 08 2013
Natacha

Fin blogg! Du få ha en trevlig helg! 🙂 Har du lust får du gärna titta in hos mig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: