Svar på intervjufrågor!

26 12 2011

 

1. Hur reagerade ni när ni fick reda på att er barn fick diagnosen?
Det var skönt. Visste det och ville mest säga ”det var ju det jag sa! Hjälp oss nu då!! Lös det här!”
2. När började ni märka att er barn var sjuk?
Jag noterade ganska tidigt att min dotter hade ett förändrat beteende, nästan omedelbart. Men att hon var så sjuk det var svårare att förstå. Anorexia är en lurig sjukdom. Den smyger sig in och sen är den där med hela sin kraft och manipulerar. 
3. Hur påverkade barnets ätstörningar er?
Anorexia tar all kraft och all energi från anhöriga. Mitt största fokus var att min dotter skulle bli frisk. Jag googlade nätterna igenom, läste allt jag kom över om sjukdomen, jag grät och skrek med mina vänner och var så förtvivlad en mamma kan vara över att inte nå ändå fram till sitt älskade barn. Vårt andra barn tassade på tå och anpassade sig och var också orolig och ledsen. 
4. Kunde ni märka att barnet förändrades i det sociala livet när barnet fick
sin ätstörning?
Dottern fick sämre självkänsla och hade svårare att umgås med sina vänner. Hon tyckte inte att hon dög, hade ju även sämre ork. Hon kunde ju inte vara med lika mycket. Dessutom är mycket socialt umgänge kring mat, vilket ju är en person med anorexias största fobi. Det gör det även det svårare att umgås och göra saker med andra. Anorexia är en elak jävel och viskade saker i min dotters öra, som tex du är ful och tråkig, klart ingen vill vara med dig! Anorexia ville ha min dotter för sig själv. Det fick hon inte dock, men hon gjorde allt för att ha henne i fred.
5. Hur förändrades er relation med er barn när barnet fick sin
ätstörning?
Det är svårt att säga. Klart är att vi kunde inte längre lita på henne, utan hade koll hela tiden. I efterhand tycker jag att vi kommit varandra otroligt nära. Vi var nog det hela tiden, det var därför det var så jobbigt när hon var sjuk. Varje ångest kändes i mig också.
6. Hur förändrades barnets tankar kring mat?
Från att alltid haft en sund relation till mat och blev det kontrollerat och tvångsmässigt. 
7. Visste ni mycket om ätstörningar innan barnet fick diagnosen?
Nej, det gör nog ingen. Att leva nära en ätstörning är svårt. I mitt tycke är det som vilket annat beroende som helst och går att jämföra med t ex drogberoende eller alkoholism (fast tvärtom, stället för att ta bort drogen måste du lägga till. Det är svårare!) Familjen påverkas på samma sätt och man blir medberoende, vilket gör det svårt att se klart och vad som är rätt och fel. 

8. Vad gjorde ni för att hjälpa er barn?
Allt jag kunde. Jag läste allt som fanns att läsa, bloggade, hade kontakt med andra föräldrar, tog kontakt med sjukvården, jobbade deltid och satsade allt på att hon skulle bli frisk! Ställde krav och var i slutänden benhård, vilket gjorde väldigt ont i mig själv. Men det var enda vägen ut ur sjukdomen. Min fd man och jag samarbetade och hade samma syn. Vi stöttade varandra när det var jobbigt och vi kände oss maktlösa. Utan honom hade det varit svårt! 
9. Vad vill ni hälsa till anhöriga till drabbade?
Se till att få all hjälp du kan få. Anorexia är inget man klarar ensam, det är svårt. Nånstans måste man få hjälp. Ta hjälp på en ätstörningsklinik. De är vana sjukdomen och har sett den i många former. Alla är olika, därför är det svårt att utgå från hur någon annan gjort. 
10. Är det något annat som ni vill säga när det gäller ätstörningar?
Det är en vidrig sjukdom och mycket svår att hantera och bli frisk från. Många föräldrar gör allt rätt och det hjälper inte iaf! 
Annonser




Även pojkar får anorexia

6 11 2011

Även pojkar får anorexia. Det pratas mest om flickorna, de unga. Men även pojkar ramlar dit. Och inte bara unga. I dagens DN finns en artikel där Jonathan Hedström, ishockeyspelare i Timrå berättar sin historia. Hur han mitt under proffskarriären drar på sig en sjukdom som smyger sig in i livet som tar över kontrollerar allt. Jonathan fick anorexia.

Att Jonathan ändå under många år spelade hockey på elitnivå under tiden är obegripligt att förstå. Det säger en del om den okuvliga vilja som finns hos den som har sjukdomen, och också hur svårt det är att vinna över den här sjukdomen. För att samtidigt orka spela matcher på den nivån, äta på minimal nivå och bara ha en enda sak i huvudet, det är totalt galet.

Sjukdomen initierades för Jonathans del av en av hans tränare, vilket ofta händer i sammanhang med anorexia. Man har ett stort ansvar som tränare och ledare, önskar det var fler som tog det på allvar insåg vad det betyder när någon man ser upp till ger en kränkande kommentar…

Jonathan väljer och berätta hur hans väg sett ut. För ni vet, som jag brukar säga, det går att bli frisk men det kommer inte gratis. Som Jonathan själv säger… Jag har fått kämpa, säger han. Gud vad jag har kämpat.

Jonathan avslutar sin berättelse med orden ”för en tid sedan sa morsan till mig att plirret i mina ögon var tillbaka. Då började jag gråta bara för att jag blev så glad, säger Jonathan”

Och så är det… Vår läkare sa det till oss för länge sen. Att när livet kommer tillbaka till en person som haft sjukdomen så är det i ögonen man ser det först. Ljuset, plirret och glittret återvänder och som närstående är det fantastiskt att få uppleva. Jag känner mig lyckligt lottad. Ni som inte är där än, ni vet som jag alltid brukar säga… det går att bli frisk. Ge inte upp!





Glad midsommar!

24 06 2011

Glad midsommar till alla er därute. Barnen firar med sin pappa och jag firar med hunden. 🙂

Vi gjorde ett gemensamt besök hos ÄS i veckan. Stämde av att allt fortfarande går åt rätt håll, och det gör det ju. ÄS vill nog gärna skriva ut oss och flytta oss nån annanstans, men vi vägrar. Tänker inte flyttas till nån skolsköterska som inte vet nånting om ätstörningar… Det tar tid att lära känna den här sjukdomen och har man chansen att vara hos experter som vet allt om den, varför då inte utnyttja det? Det är dessutom vad vår läkare rekommenderade innan han slutade, att vi skulle gå kvar, åtminstone ett par år efter friskvikt, ÄVEN om det bara var nångång då och då.  Först när dottern är helt frisk ska vi därifrån, och det är hon inte ännu. Även om mycket är friskt, vikten går upp och allt ser bra ut och sådär, så finns det ju ändå sjuka tankar kvar. En annan sak som jag funderade över mycket när hon var som sjukast var hur det skulle gå med längden och om hon skulle stanna i växten. Nu har hon iaf växt dryga 4 cm! Det känns bra. Ytterligare ett tecken på att allt är på väg att bli bra.

Skolan är slut för terminen, dottern avslutar åk 8 med strålande betyg och med ett härligt jävla humör (tonåring! suck)  Till hösten ska hon börja äta lunch i skolan igen. Nu ska vi träna hela sommaren att ta rätt storlek på portioner, äta mer om man är hungrig och så. Små saker som ändå gör stor skillnad. Små saker som ska göra oss helt friska.

Glad midsommar till er alla!





Anorexia och tvångsvård

28 03 2011

Satte kaffet i halsen när jag läste DN i morse… och oroskänslan i magen kommer genast krypande. Fy farao att inte få den hjälp man behöver! Läs historien om ”Maja” och hennes sjukdom här.

Maja har anorexia och hennes familj kämpar för att få rätt hjälp… ”På två månader rasade trettonåriga Maja 16 kilo i vikt. Anhöriga vädjade om att hon skulle tvångsvårdas men fick nej. Maja vägde två kilo för mycket. Tre dagar senare hoppade Maja från ett fönster och blev förlamad från midjan och neråt.”

Vidrig historia om maktlöshet och anorexia. Samtidigt ger artikeln också en inblick i hur svårt det faktiskt är att hjälpa någon med anorexia och tvångstankar. Och om kampen för att få den rätta hjälpen.

En stor kram till alla er som kämpar därute.





Nya tider, tonåringar och annat…

9 02 2011

Vissa dagar funderar jag på om jag ska ge min blogg en ansiktslyftning och snygga till den lite, men ännu har inte andan fallit på. Men på något sätt känns som det skulle bli roligare att uppdatera bloggen om också den gick in i en ny fas… Kanske är det en ny blogg som ska till istället?!

Nåväl, här rullar tiden på och allt fortsätter i rätt riktning. Dottern har haft sin sista timme med sin gamla kontaktperson på ÄS, som nu slutar och nästa vecka blir första träffen med den nya, M.  Som jag nämnde tidigare, så var jag ju rädd för att dottern när hon fick välja fritt, skulle välja att avstå från ÄS men som jag sa så är hon så klok som få och valde (trots att ÄS-monstret finns kvar, om än försvagat) att fortsätta med en ny kontakt. Jag tror det kommer att funka! Det är en ny fas att gå in i för hela familjen. Helt plötsligt träder nu en vanlig tonåring fram, en som vill sova för att hon växer (och inte för att hon inte klarar att hålla ögonen öppna), ens som surar pga hormoner och en som är arg som ett bi lika ofta som hon är mjuk och gosig. Härligt och uppfriskande!! Det är vår dotter, inte hon. Trodde aldrig jag skulle vara så glad att ha en tonåring i familjen 🙂 Dessutom dröjer det inte förrän vi har två. Om bara nån månad fyller min älskade grabb 13!

Snart är det dessutom sportlov. Vi har bokat en vecka i Åre och det ska bli underbart och alldeles fantastiskt att få åka iväg och åka skidor en vecka. Barnen längtar och ser fram emot att få komma iväg. Dottern som är skidfanatiker, och som fick avstå hela förra säsongen ser verkligen fram emot detta extra mycket. Känns så härligt att vi nu kan göra vanliga saker igen. Kommer ihåg förra vintern när vi var ute en dag och dottern, efter en tur till pulkabacken, höll på att krascha ihop totalt. För kallt, för ansträngande och den lilla kroppen klarade inte att vara ute. Hemskt minne.

Nya tider. Det är gott för oss alla.





Nytt år, nya möjligheter

3 01 2011

Så kom då 2011. Äntligen är detta året över och man kan se fram emot orörda dagar 2011. Nytt år, nya möjligheter. Det känns bra. Är tacksam och lycklig över att vi har det bra, att min fina dotter mår gott, umgås med vänner och lever livet.

Läste just en artikel i Aftonbladet, om en mamma som skriver om maktlöshet och förtvivlan och känner igen mig så väl. Känner igen stegen i korridoren, vanmakten och den frusna lilla kroppen. Och känner återigen tacksamhet och lättnad. Vi är ur det värsta.  Vi kämpar på. Mot friskheten.

Och ser ironin i att Aftonbladets egen viktklubb annonserar intill artikeln. Dessutom med en slogan som är ”Ju mer du går ner i vikt, desto mer vinner barnen i hälsa” 10 kr/kilo skänks till barns hälsa. Kan man göra annat än att skratta?





Bli frisk från Anorexia

30 11 2010

Länge sen det kom en uppdatering ifrån oss, och tänkte det var dags för det. Det är inte en lätt match att bli frisk från Anorexia om du varit riktigt fast i sjukdomen. Vår vändning kom ju efter vi varit inlagda nån vecka, och sen dess har vi kämpat på framåt och det har gått väldigt bra för oss. Sakta, kryper vikten uppåt. Rekommenderad max viktuppgång är 0,5-1 kg i veckan och det har vi inte riktigt klarat av men vi har ändå klarat att gå upp något varje vecka, och inte minskat i vikt, vilket är fantastiskt bra. Vi har fortfarande en bit kvar till normalvikten, men börjar närma oss. Trots att vi passerar dotterns egna ”gränser” så går det lättare och lättare. Men det är ändå fortfarande långt ifrån frisk. Vi behöver fortfarande påminna om alla måltider och se till att de serveras. Humöret pendlar och självkänslan är inte på topp. Det finns saker att jobba med fortfarande… Vi åker fortfarande hem varje dag och lagar lunch. Så småningom hoppas vi förstås att  lunch i skolan kan introduceras…

En jobbig sak är att dotterns kontakt på ÄS som hon talat med, ska sluta och vi inte vet hur det kommer att bli. ÄS själva lämnade alldeles för stor frihet till dottern att bestämma hur fortsättningen ska se ut, iaf enligt oss föräldrar… Vår dotter är klok som en uggla, men det är ändå väldigt svårt för en flicka på 14, med kraftiga ätstörningar, att ta rätt beslut för fortsatt behandling för att bli frisk från anorexia.

Dottern har ju fått mycket av livsglädjen tillbaka igen. Hon som sa att hon inte ville leva och bara dö, umgås idag flitigt med sina vänner, skrattar och är riktigt glad och nöjd. Tonårshumöret har anlänt och ingen är gladare än jag att det är här… 🙂 Det känns befriande att ibland tom kunna vara arg på henne 🙂 Det känns friskt och naturligt… I dagarna fick vi också en liten hundvalp i familjen. Stor glädje förstås och lyckan är fullkomlig 🙂 Det är pappan som köpt hunden, men det känns som den hör även till min lilla familj och det är snudd på delad vårdnad om den också, haha… den är underbar 🙂