Ensam är det svårt att ta sig ur en allvarlig ätstörning

3 08 2011

Ensam är stark finns det något som heter, sällan har det varit så fel som när det kopplas till sjukdomar om ätstörningar. Anorexia förvrider huvudet på den som är sjuk, och verklighetsförankringen saknas. De allra smalaste ser sig i spegeln och tycker de är tjocka. Minsta lilla på tallriken ses som en jätteportion. Lite nu och då skrivs det i tidningar och görs artiklar om Anorexia och andra ätstörningar, jag försöker sprida via min blogg.  

I dagens DN finns en artikel om Hanna, ”Hon besegrade anorexin”,  där Hanna berättar om hur hon tagit sig ur sin allvarliga ätstörning som startade redan när hon var 7 år. Även Hanna påpekar att det är väldigt svårt att ensam ta sig ur en allvarlig ätstörning, och för henne tog det många åt innan hon till sist kunde förklara sig frisk. Idag är hon 32 år och mamma, och frisk från ätstörningar.

Hanna, har också skrivit boken ”Varje dag har vi en liten tävling”. En bok som jag för övrigt läste när det var som värst för oss, och för mig var det deppigt och ångestfullt. Jag som googlade nätterna igenom för att hitta en väg ut ur helvetet, fann inte lösningen där heller.

Men till alla er som finns där ute, läs artikeln och våga tro. Det går att blir frisk.

Annonser




Glad midsommar!

24 06 2011

Glad midsommar till alla er därute. Barnen firar med sin pappa och jag firar med hunden. 🙂

Vi gjorde ett gemensamt besök hos ÄS i veckan. Stämde av att allt fortfarande går åt rätt håll, och det gör det ju. ÄS vill nog gärna skriva ut oss och flytta oss nån annanstans, men vi vägrar. Tänker inte flyttas till nån skolsköterska som inte vet nånting om ätstörningar… Det tar tid att lära känna den här sjukdomen och har man chansen att vara hos experter som vet allt om den, varför då inte utnyttja det? Det är dessutom vad vår läkare rekommenderade innan han slutade, att vi skulle gå kvar, åtminstone ett par år efter friskvikt, ÄVEN om det bara var nångång då och då.  Först när dottern är helt frisk ska vi därifrån, och det är hon inte ännu. Även om mycket är friskt, vikten går upp och allt ser bra ut och sådär, så finns det ju ändå sjuka tankar kvar. En annan sak som jag funderade över mycket när hon var som sjukast var hur det skulle gå med längden och om hon skulle stanna i växten. Nu har hon iaf växt dryga 4 cm! Det känns bra. Ytterligare ett tecken på att allt är på väg att bli bra.

Skolan är slut för terminen, dottern avslutar åk 8 med strålande betyg och med ett härligt jävla humör (tonåring! suck)  Till hösten ska hon börja äta lunch i skolan igen. Nu ska vi träna hela sommaren att ta rätt storlek på portioner, äta mer om man är hungrig och så. Små saker som ändå gör stor skillnad. Små saker som ska göra oss helt friska.

Glad midsommar till er alla!





Om medicinering – svar till Britt

25 05 2011

Hej. Ja, det är härligt att det går bra för oss, är lycklig varje dag för det!  Det kommer en liten svacka då och då, men dottern biter ihop och tar sig igenom på ett strålande sätt.

När det gäller mediciner så fick vår dotter ingen medicin och det var inte direkt tal om det heller. Vår läkare ansåg, om jag minns rätt,  att man inte ska medicinera utifall det verkligen inte behövs. Anorexian leder ju ibland till allvarlig depression och då behöver man ju verkligen behandla depressionen. En flicka som var inlagd samtidigt som oss, hade blivit deprimerad och slutat äta helt. När hon blev inlagd gjordes inga försök alls till att få henne att äta mat i början, utan det blev dropp, sond och medicin för att få henne ur depressionen. efter ett par veckor  med näring och medicin började hon sakta äta igen. Det finns många åsikter om detta… inte minst på  Anorexiapappas blogg om jag minns rätt. Kan man bli frisk utan mediciner så är det ju bra, men om det behövs pga allvarlig depression så ska man nog inte tveka. Svårt att säga vad som är rätt och bra i denna sjukdom som är så individuell och olika för alla.

Kanske någon annan har kommentarer som kan hjålpa??





Lyssna på det här!

29 03 2011

Tuva Minna Linn. Du borde få sommarprata. Lyssna på detta alla ni som undrar hur en ätstörning fungerar. Tuva Minna Linn ❤

Läs även Tuva Minna Linns inlägg som kommenterar dagens artikel. Det är detta det handlar om. Vem som helst kan drabbas… Det börjar med nåt litet som man tror man har kontroll på och vips så har man tappat kontrollen. Vilket ju faktiskt är det som många personer med anorexia kämpar så hårt för att hålla. Kontrollen. Och sen, i slutänden finns det ingen kontroll alls, och man har inte förmågan att  bestämma nåt alls. För miss Ana tar över allt. Jävla Ana.





Många inser inte att de är sjuka

29 03 2011

Följ DNs granskning om anorexiavården… Idag finns en uppföljande artikel i DN som heter ”Många inser inte att de är sjuka”. Dessutom så kan du läsa i DNs chattrum. Massor av frågor kring sjukdomen och även väldigt många bra svar!

När det gäller diagnos för Anorexia så ser det ju annorlunda ut om flickan i fråga ännu inte fått mens. Då tittar man på andra parametrar och iaf i vårt fall pratade man om en avvikelse på ”sin” viktkurva på 15% för att få diagnosen. Det blev tydligt när jag funderade över hur det stod till och kollade hur viktkurvan såg ut. Det var en rejäl dipp ifrån dotterns ”normal”kurva som varit ganska konstant sedan födseln. Det var väldigt tydligt att nånting var fel, inte bara i vardagen utan också i hårda fakta.

Men också, som skrivs i artikeln så är det ju många fler som lider av ätstörningar som inte syns så dramatiskt som Anorexia gör. Och då kan jag ändå säga att även när det var som allra värst så hade min dotter ingen aning om att hon var så vidrigt mager, och det spelade ingen roll vad vi sa för i spegeln såg hon något helt annat. Som totalt saknade verklighetsförankring.





Anorexia och tvångsvård

28 03 2011

Satte kaffet i halsen när jag läste DN i morse… och oroskänslan i magen kommer genast krypande. Fy farao att inte få den hjälp man behöver! Läs historien om ”Maja” och hennes sjukdom här.

Maja har anorexia och hennes familj kämpar för att få rätt hjälp… ”På två månader rasade trettonåriga Maja 16 kilo i vikt. Anhöriga vädjade om att hon skulle tvångsvårdas men fick nej. Maja vägde två kilo för mycket. Tre dagar senare hoppade Maja från ett fönster och blev förlamad från midjan och neråt.”

Vidrig historia om maktlöshet och anorexia. Samtidigt ger artikeln också en inblick i hur svårt det faktiskt är att hjälpa någon med anorexia och tvångstankar. Och om kampen för att få den rätta hjälpen.

En stor kram till alla er som kämpar därute.





Skidsemester!

8 03 2011

Hade en fantastisk vecka i ljuvliga Åre med goda vänner. Det är underbart att vi åker på fjälltur i år! Tänker på det och blir glad. Väldigt glad.

Ibland säger min fina dotter nån kommentar som gör att jag förbannar den här sjukdomen så hårt. Tänker att hur lång tid ska det ta att bli frisk? Blir lite galen – inuti huvudet – en stund. Sen tänker jag tillbaka…

För ett år sen var allt kris och katastrof. Allt blev bara värre och värre, kilona rasade och det kändes omöjligt att hitta en väg ut… och ni ska veta att jag letade. Överallt, dygnet runt. Men inget hjälpte. Men så kom vändningen till slut, den som alla vi som har sjuka barn, väntar på och hoppas på men inte vet hur vi ska nå. Det vände och blev så mycket bättre!

För bara ett år sedan var vi så sjuka att vi undrade om vår dotter skulle överleva. Nu går hon upp i vikt och växer på längden. Smal som ett streck fortfarande med hon ser så frisk och lycklig ut. På bara ett år så är förändringen så stor att det inte går att beskriva. Allt går lätt nu, i jämförelse. Så var kommer vi inte vara om ännu ett år? Det är vad jag tänker, när jag tycker saker och ting går långsamt!

Vi åker på skidsemester och mår så bra. Fatta det, vad underbart härligt! Och by the way… miss anorexia har flyttat ut. Kvar finns bara en ätstörning. Än så länge.