Visst behöver Sverige debatten om träningshets!

20 04 2015

Länge sedan jag skrev ett inlägg nu. Förhoppningsvis har jag inga följare kvar 😉 Med det menar jag att många som följde mig för några år sedan och som var trogna läsare, också hade barn med anorexia eller andra ätstörningar. Jag hoppas ni har annat att göra idag och att era barn är friska och mår bra. All kärlek till er!

Vår väg har varit både rak och krokig och jag bloggar inte längre om ätstörningar. Men som i mitt förra inlägg så kommer ibland en artikel som är värd att delas…

Sällsynt bra skriver Lisa Jisei i sitt debattinlägg i tidningen metro, ”Den som bara tränar tre gånger i veckan har inget att komma med” Som vanligt på den här typen av inlägg i debatten så väller kommentarerna in, en hel del med starka åsikter som förstås inte har en aning om vad de talar, i alla fall inte när det gäller sjukdomen ortorexi. Sen naturligtvis många fina, bra kommentarer också. Och de som försvarar och anklagar. Jag misstänker att det är de som är i riskzonen att ramla dit eller värre ändå, redan är där.

Lisa säger att hon ser besvikelsen i ögonen på de anhöriga när hon trillar dit igen. Lisa, jag är inte säker på att det är besvikelse du ser. Jag tror att det du ser är skräck! Skräcken över att som anhörig eller vän inte orka kämpa så mycket som krävs, och även om man nånstans vet att man ska klara det, så finns skräcken över att den tuffa resa och ofta maktlösa kamp, man behöver göra för att stötta den man älskar att återta kontrollen.

De flesta vill förstås träna och må bra, och får en kick när de överträffar sig själva i mängd, styrka etc. Somliga tränar för att följa kropps- och skönhetsideal. För vissa handlar det bara om att bli av med den ångest som finns i kroppen. Men när passeras gränsen från det hälsosamma till det alldeles ohälsosamma och överdrivna? Är det kanske när träningen tar över ditt liv? När det enda du tänker på är ditt nästa träningspass. När du undviker alla sammanhang som förhindrar dig att träna. När du aldrig känner dig nöjd hur mycket tid du än lägger på din träning. Ja, då är det nog så att gränsen är passerad. Är du där?

”Sverige behöver inte en debatt om farorna med träning och hälsosam kost”, sägs det. Jo, det gör vi. Nu. avslutar Lisa Jesei sitt debattinlägg. Jag är benägen att hålla med. Visst behöver Sverige debatten.

 

 

 

Annonser




Ensam är det svårt att ta sig ur en allvarlig ätstörning

3 08 2011

Ensam är stark finns det något som heter, sällan har det varit så fel som när det kopplas till sjukdomar om ätstörningar. Anorexia förvrider huvudet på den som är sjuk, och verklighetsförankringen saknas. De allra smalaste ser sig i spegeln och tycker de är tjocka. Minsta lilla på tallriken ses som en jätteportion. Lite nu och då skrivs det i tidningar och görs artiklar om Anorexia och andra ätstörningar, jag försöker sprida via min blogg.  

I dagens DN finns en artikel om Hanna, ”Hon besegrade anorexin”,  där Hanna berättar om hur hon tagit sig ur sin allvarliga ätstörning som startade redan när hon var 7 år. Även Hanna påpekar att det är väldigt svårt att ensam ta sig ur en allvarlig ätstörning, och för henne tog det många åt innan hon till sist kunde förklara sig frisk. Idag är hon 32 år och mamma, och frisk från ätstörningar.

Hanna, har också skrivit boken ”Varje dag har vi en liten tävling”. En bok som jag för övrigt läste när det var som värst för oss, och för mig var det deppigt och ångestfullt. Jag som googlade nätterna igenom för att hitta en väg ut ur helvetet, fann inte lösningen där heller.

Men till alla er som finns där ute, läs artikeln och våga tro. Det går att blir frisk.





kontroll

14 10 2010

Den här artikeln, som publicerades på DN.se i vintras, stämmer väldigt väl med vad som skulle ha kunnat vara en berättelse om min dotters insjuknande i anorexia. Jag har läst Emma Pihls bok, och den är bra. Valde dock att läsa den när min dotter var som sjukast och letade efter information som skulle göra min dotter frisk. Hade därför gärna läst mer om sjukdomen och hur hon tog sig ur den, men boken hade ju inte det syftet…

Dock är jag fullständigt övertygade om och håller med Emma att det finns mycket kraft att hämta inifrån varje enskild individ och att det gäller att jobba med sitt eget personliga ledarskap 🙂

 





Boktips

1 04 2010

För alla föräldrar som slukar litteratur inom området och till alla er som har anorexi ger jag ett litet lästips…
Ata Gaderi, forskare på området, och är enligt många den bästa i branschen, har skrivit boken ”Från självsvält till ett fullvärdigt liv” Boken visar att det finns en väg som leder bort från anorexi – den är svår men fullt möjlig att välja.

Boken innehåller en inledande del med all nödvändig fakta kring anorexi, och en självhjälpsdel med tydlig ”så här gör du”-pedagogik. Denna del kan användas självständigt eller tillsammans med anhörig/professionell. Med hjälp av enkla övningar ges stöd att hantera tankar och känslor, se alternativa vägar, upptäcka egna livsvärden och acceptera sig själv.