hemma

3 07 2010

Hemma igen efter två veckors härlig semester. Allting har funkat riktigt bra och det är nästan så man känner sig som en  ny människa. 🙂 Igår var det besök hos mobila teamet och vägning och det gick bra. Vi har lyckats behålla vikten dessa två veckor, och det känns skitbra med tanke på att vi rört oss så mycket mer än vanligt och dottern hade en liten släng av dålig mage ett par dagar. Men att få vara lite som vanligt har varit skönt och avkopplande och det får vara värt att vi inte gick uppåt de här veckorna.

Barnen åker nu till pappan ett par veckor och jag går tillbaka till jobbet. Det känns skönt att kvällarna är långa och härliga, så man kan njuta av den ljuva svenska sommaren i alla fall…

Förresten… skönt att vi tog med lite sol och värme hem, eller hur 🙂

Annonser




”tänker minsann inte gå upp så mycket som ni vill”

29 05 2010

Oj, så många tankar som virvlar i huvudet på min flicka. Och som alltid när hon är arg och har ångest så stänger hon mig ute. Jag får inte trösta, klappa eller krama. Bort, bort med dig… Stel i kroppen och avig. Och ändå vet hon, att det hon behöver mest i hela världen är en kram. För då lättar det. Lindrar. och blir lite bättre i stunden. Men miss Anorexia vill inte att det ska lätta. Hon vill att det ska göra ont. Så hon får mer plats igen. Vi slåss hon och jag. Vissa dagar ligger hon före, hon infiltrerar, smyger och gör allt hon kan, men andra dagar vinner jag. Vägrar och släppa in henne. Kramar min dotter i alla fall. Hon somnar i mina armar och slappnar av.

Fina flickan säger att hon ”tänker minsann inte gå upp så mycket som ni vill”. JAG skiter i vikten. Bort med Miss Anorexia och alla elaka, fula tankar. Det är i huvudet flickan ska bli frisk. Det tar tid. Det mobila teamet säger att vi ska hålla på så länge så det känns som det är löjligt. Först då är vi framme. Och det är en bit kvar. Men vi är på väg och vi åker fort, åt det här hållet också…





Skola – ja tack!

19 05 2010

Idag hade vi möte med det mobila teamet igen. Jag tycker att det är ett jättebra stöd och att vi får väldigt bra support där. Iaf så bestämdes att Anna ska få börja skolan igen, om så nu bara några timmar i veckan och i taget. Men jag ser det som ett steg på vägen mot vårt mål, som är att bli helt frisk från den här jävla sjukdomen. Så det är härligt. Dottern själv är jätteglad och känner sig peppad och nöjd med det beskedet. Hon har längtat till skolan och kompisarna. Det är bara tre-fyra veckor till sommarlovet också, så det är inte så länge utan vi kommer att hinna med att återhämta oss ännu mer innan det är tal om att öka närvaron i skolan, det får bli till hösten.

Som jag sagt i ett tidigare inlägg så behöver den näring man får i sig räcka till mycket nu i början. Kroppen ska kunna laga sig, växa och utvecklas + den energi man gör av med när man rör sig en normal dag. Än så länge räcker energin, men vi tar det fortfarande ganska så lugnt och stillsamt. Försöker hitta en plan för att tillföra mer näring, men det är lite svårt just nu. Mat för en dag, känns som en tillräcklig utmaning just nu, även om mycket av ångesten inte sitter runt maten på alls samma sätt längre…





Ny vägning idag

18 05 2010

Idag var det ny vägning på ÄS, och det fortsätter uppåt. Ångesten blir mindre och mindre. Vi fokuserar framåt. Imorgon kommer mobila teamet igen och då ska vi diskutera möjligheten att börja skolan igen. Villkoret var att gå upp tre veckor i rad på hemmafronten, sen skulle vi ta en ny diskussion. Målet nått. Nu ska vi sätta ett nytt.





Nytt besök av mobila teamet

5 05 2010

Idag hade vi besök igen av det mobila teamet. Dottern valde att vara med idag, det var bra. Det är några frågor som surrar i huvudet på henne inte minst frågan om NÄR hon får börja skolan igen. Det som är lite jobbigt med den här sjukdomen är att det är så svårt att få några konkreta svar på de frågor man har… Så något tydligt svar på den frågan fick hon ändå inte. Men vi bestämde ändå vi ska utvärdera om tre veckor och ta ett nytt beslut då. Tills vidare är det dock ingen skola. Kroppen är fortfarande i behov av återhämtning.

Det tar tid att reparera sig och laga sin kropp från Anorexians följder. Efter att ha utsatt kroppen för svält under lång tid, så går det åt en hel del energi till att laga den igen. Att gå upp i vikt på sjukhuset funkar bra, eftersom det är så mycket stillhet och vila där. Väl hemma blir det mer rörelse, och det är tufft att få maten att räcka till alla delar som ska ha sitt, rörelse, lagning och viktuppgång.





Utskrivna!

1 05 2010

Japp, så blev det. Nu är vi utskrivna från avdelningen och får förlita oss på Ätstörningsenheten och den hjälp vi kan få där och av det mobila teamet.

Det ska gå bra. Vi har klarat första milstolpen, och vi är på väg mot nästa. Heja oss 🙂





Utskrivning… eller inte?

30 04 2010

Idag ska vi på möte till sjukhuset igen. Det är utskrivning som står på tapeten. Dotterns ska vägas och blodtryck ska kollas och sen blir det diskussion om fortsättning. Det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till detta. Den akuta svälten är hävd, men dottern är ju helt och hållet sjuk och ätstörd fortfarande. Ska vi skrivas ut eller inte? Jag vet inte vad som är bäst. Det känns osäkert och otryggt att inte ha den enda backup som fungerat kvar, men samtidigt så måste vi fortsätta vidare nån gång. Nu är frågan om det är idag? Och hur ser då planen ut framöver. Det ska diskuteras.

Positivt: Dotterna har gått upp i vikt. Hon har många, många fler friska tankar. Hon vet att det inte är ett alternativ att inte äta. Hon orkar mer och hon är oerhört målmedveten, som vanligt.
Negativt: Ätstörningen är där. Den lurar hela tiden och tar över vid minsta chans. Dotten är helt och hållet ätstörd fortfarande. Hon är deppig och låg. Och svår att nå fram till. Hon har blivit mer fokuserad på att röra på sig. Och hur ska det bli efter vägningen idag? Ångesten tenderar att växa.