Visst behöver Sverige debatten om träningshets!

Länge sedan jag skrev ett inlägg nu. Förhoppningsvis har jag inga följare kvar 😉 Med det menar jag att många som följde mig för några år sedan och som var trogna läsare, också hade barn med anorexia eller andra ätstörningar. Jag hoppas ni har annat att göra idag och att era barn är friska och mår bra. All kärlek till er!

Vår väg har varit både rak och krokig och jag bloggar inte längre om ätstörningar. Men som i mitt förra inlägg så kommer ibland en artikel som är värd att delas…

Sällsynt bra skriver Lisa Jisei i sitt debattinlägg i tidningen metro, ”Den som bara tränar tre gånger i veckan har inget att komma med” Som vanligt på den här typen av inlägg i debatten så väller kommentarerna in, en hel del med starka åsikter som förstås inte har en aning om vad de talar, i alla fall inte när det gäller sjukdomen ortorexi. Sen naturligtvis många fina, bra kommentarer också. Och de som försvarar och anklagar. Jag misstänker att det är de som är i riskzonen att ramla dit eller värre ändå, redan är där.

Lisa säger att hon ser besvikelsen i ögonen på de anhöriga när hon trillar dit igen. Lisa, jag är inte säker på att det är besvikelse du ser. Jag tror att det du ser är skräck! Skräcken över att som anhörig eller vän inte orka kämpa så mycket som krävs, och även om man nånstans vet att man ska klara det, så finns skräcken över att den tuffa resa och ofta maktlösa kamp, man behöver göra för att stötta den man älskar att återta kontrollen.

De flesta vill förstås träna och må bra, och får en kick när de överträffar sig själva i mängd, styrka etc. Somliga tränar för att följa kropps- och skönhetsideal. För vissa handlar det bara om att bli av med den ångest som finns i kroppen. Men när passeras gränsen från det hälsosamma till det alldeles ohälsosamma och överdrivna? Är det kanske när träningen tar över ditt liv? När det enda du tänker på är ditt nästa träningspass. När du undviker alla sammanhang som förhindrar dig att träna. När du aldrig känner dig nöjd hur mycket tid du än lägger på din träning. Ja, då är det nog så att gränsen är passerad. Är du där?

”Sverige behöver inte en debatt om farorna med träning och hälsosam kost”, sägs det. Jo, det gör vi. Nu. avslutar Lisa Jesei sitt debattinlägg. Jag är benägen att hålla med. Visst behöver Sverige debatten.

 

 

 

Bakslag

”Annan Mamma” undrar i en kommentar i föregående inlägg lite om bakslag… Hos oss har vi hittills klarat oss från dessa. Vi tar oss sakta framåt och blir lite friskare för varje dag. För det känner jag mig otroligt lyckligt lottad, men jag vet förstås att det är väldigt vanligt med bakslag och att jag behöver vara på min vakt. Vi är inte helt friska ännu, och nånstans i bakhuvudet finns en ätstörning kvar hos min dotter. Det skiner igenom ibland, men tack och lov alltmer sällan. Men orolig är jag då och då till dotterns stora förtret…

Vill någon annan kommentera, hjälpa eller berätta mer? Så här skriver ”annan mamma”:

Så svårt att förstå denna sjukdom,har just haft bakslag här igen!
Kan någon förklara allt detta som händer,varför dessa bakslag,hur länge kan dessa bakslag hålla på,blir bakslagen kortare med tiden???
Tror aldrig jag varit så rädd för framtiden……..hur kan en sjukdom krama sig fast så enormt.

Kämpa på… jag hoppas det vändt tillbaka… kram från oss

Ensam är det svårt att ta sig ur en allvarlig ätstörning

Ensam är stark finns det något som heter, sällan har det varit så fel som när det kopplas till sjukdomar om ätstörningar. Anorexia förvrider huvudet på den som är sjuk, och verklighetsförankringen saknas. De allra smalaste ser sig i spegeln och tycker de är tjocka. Minsta lilla på tallriken ses som en jätteportion. Lite nu och då skrivs det i tidningar och görs artiklar om Anorexia och andra ätstörningar, jag försöker sprida via min blogg.  

I dagens DN finns en artikel om Hanna, ”Hon besegrade anorexin”,  där Hanna berättar om hur hon tagit sig ur sin allvarliga ätstörning som startade redan när hon var 7 år. Även Hanna påpekar att det är väldigt svårt att ensam ta sig ur en allvarlig ätstörning, och för henne tog det många åt innan hon till sist kunde förklara sig frisk. Idag är hon 32 år och mamma, och frisk från ätstörningar.

Hanna, har också skrivit boken ”Varje dag har vi en liten tävling”. En bok som jag för övrigt läste när det var som värst för oss, och för mig var det deppigt och ångestfullt. Jag som googlade nätterna igenom för att hitta en väg ut ur helvetet, fann inte lösningen där heller.

Men till alla er som finns där ute, läs artikeln och våga tro. Det går att blir frisk.

Lyssna på det här!

Tuva Minna Linn. Du borde få sommarprata. Lyssna på detta alla ni som undrar hur en ätstörning fungerar. Tuva Minna Linn ❤

Läs även Tuva Minna Linns inlägg som kommenterar dagens artikel. Det är detta det handlar om. Vem som helst kan drabbas… Det börjar med nåt litet som man tror man har kontroll på och vips så har man tappat kontrollen. Vilket ju faktiskt är det som många personer med anorexia kämpar så hårt för att hålla. Kontrollen. Och sen, i slutänden finns det ingen kontroll alls, och man har inte förmågan att  bestämma nåt alls. För miss Ana tar över allt. Jävla Ana.

Många inser inte att de är sjuka

Följ DNs granskning om anorexiavården… Idag finns en uppföljande artikel i DN som heter ”Många inser inte att de är sjuka”. Dessutom så kan du läsa i DNs chattrum. Massor av frågor kring sjukdomen och även väldigt många bra svar!

När det gäller diagnos för Anorexia så ser det ju annorlunda ut om flickan i fråga ännu inte fått mens. Då tittar man på andra parametrar och iaf i vårt fall pratade man om en avvikelse på ”sin” viktkurva på 15% för att få diagnosen. Det blev tydligt när jag funderade över hur det stod till och kollade hur viktkurvan såg ut. Det var en rejäl dipp ifrån dotterns ”normal”kurva som varit ganska konstant sedan födseln. Det var väldigt tydligt att nånting var fel, inte bara i vardagen utan också i hårda fakta.

Men också, som skrivs i artikeln så är det ju många fler som lider av ätstörningar som inte syns så dramatiskt som Anorexia gör. Och då kan jag ändå säga att även när det var som allra värst så hade min dotter ingen aning om att hon var så vidrigt mager, och det spelade ingen roll vad vi sa för i spegeln såg hon något helt annat. Som totalt saknade verklighetsförankring.

Kryssa och välj!

Idag är det val! För oss innebär det att ta oss till vallokalen och rösta. Barnen är engagerade och dottern mer intresserad än sonen, och har sett alla tv-debatter hela veckan. Besöket i vallokalen blir ett studiebesök, nästa gång bli det hennes tur. Då är hon 18. Grabben får vänta 2 val. Det är nog lika bra 🙂

Det blir en spännande kväll!

En dag i taget!

Jag tror jag har sagt det förut, men med den här sjukdomen så får man verkligen ta en dag i taget. För mig som är en framåtriktad person (jag är lösningsfokuserad snarare än problemorienterad) så har det varit väldigt viktigt. Varje gång tankarna skenar iväg, så blir det väldigt jobbigt eftersom det är så svårt att få några som helst svar när det handlar om anorexia. Sjukdomen är lika, men ändå olika och alla upplever den individuellt även om det finns gemensamma drag. Det är heller ingen som ännu hittat en behandlingsmetod som passar för alla. Så som förälder till ett barn med ätstörning så är det lätt att bli frustrerad, förtvivlad, galen, hoppfull, nedstämd, hysterisk, hotfull, fjäskig… ja, det är nog ingen roll man inte provat för att se om det funkar 🙂 men man kommer inte så långt på det…

Det är därför det är så viktigt att ta en dag i taget. Både i mot- och medgång! Glädjas när det går bra också!

men va fan…vilket pucko!

Blev riktigt förbannad häromdagen när jag läste tidningen VeckoRevyn som min dotter hade liggande hemma. Har tidigare kikat i den lite snabbt och konstaterat att modellerna i tidningen faktiskt inte är helt trådsmala, och till och med ser lite glada ut här och där. Det kändes riktigt OK. Men så kom jag till sektionen hälsa & träning där läsarfrågor besvaras av Frida Nordstrand. Vilket jävla pucko! Faktum är att jag blev så irriterad att jag rev ur sidan och har för avsikt att ringa eller mejla redaktionen och fråga hur fan tjejen har fått sitt jobb! Obegripligt.

Johanna, 23 skriver och frågar om hon kan få råd hur hon ska gå ner i mått runt stussen. Hon ska nämligen bli modell och har blivit uppmanad att minska runt höfterna…  Nu citerar jag Johanna ”Jag har tränat sen i mars 2009, och har gått ner en del men nu är det som sagt 5 cm kvar som vägrar försvinna. Jag tränar 5-6 dagar i veckan, två dagar dansar jag och resten gymmar jag, kör gympa eller spinning. Jag håller mig borta från allt som innehåller överdrivet mycket socker och äter ganska bra. Jag är 178 cm lång och väger 55 kg” stop! läs igen… 178 cm lång och väger 55 kg.

Frida gör först en utläggning om att tjejen verkligen inte behöver gå ner i vikt, vilket ju förstås är väldigt bra, men sen kan hon ändå inte låta bli för hon är ”snäll” hon… och nu citerar jag puckot… ”Men om du nu vill försöka minska dina höfter så vill jag ju försöka hjälpa dig, så att du äter och tränar rätt. Det jag skulle råda dig till är att fortsätta samma mängd träning men att lägga fokus på konditionsträning, löpning och intervaller”… ”Du ska absolut inte äta mindre” Nej just det… HUR tänkte Frida nu undrar jag, kan hon verkligen på fullaste allvar tro att Johanna, 23  178 cm och 55 kg äter tillräckligt i dagsläget?  Tillräckligt för att träna 6 dagar i veckan? Frida som skriver om träning och hälsa i en tidning som huvudsaklingen läses av ungdomar råder henne till att gå ut och springa och konditionsträna! Hur fan tänkte hon här? Vilket jävla pucko!! Fy fan!

178 och 55 kg–> Det är en allvarlig undervikt. Det hade kanske varit bättre för Johanna, 23 att få höra det. På andra ställen kan man vid ett BMI på 17,5 läsa, ta kontakt med din läkare…

Anorexi och ätstörningar

Som förälder till ett barn med anorexi så söker jag ständigt på nätet efter information som kan hjälpa just vår dotter och oss. Hela kvällarna och halva nätterna sitter jag vid datorn och letar och läser. En sjukdom som jag tidigare sett mest på avstånd, är nu helt under skinnet på mig och jag läser och googlar, och läser ännu mer.  Det finns många som skriver om ämnet och det finns många som har en ätstörning, har haft en eller har någon nära som har det. Det är ofta en väldigt deprimerande och förfärande läsning. I alla fall för en förälder som  är mitt i det hela och som inte önskar sig något annat i hela världen än att sin dotter ska bli frisk.

Men det jag skulle säga var att mitt i djungeln av deprimerande läsning hittar man ibland något riktigt bra inlägg eller någon som skriver riktigt bra på ämnet och idag gjorde jag det igen. Det  vill jag dela med mig av, läs därför inlägget Hoppas du är smal i Jennys blogg Himmel & Ord som för övrigt är en blogg som innehåller många fler bra inlägg som är värda att läsa.